_

Det var väldigt längesedan jag skrev, av olika anledningar. Framförallt har det handlat om att det inte funnits någon inspiration till att skriva - och för lite tid. Det tio veckorna i Stockholm gick som tiden brukar göra när man har roligt, alldeles för snabbt. Jag är tillbaka i Piteå, staden som inte borde kallas för en stad. Det blev en fin påsk här och veckorna går fort. Ett B-arbete är påbörjat, men inte mycket mer än just påbörjat. Annars är det mest väldigt mycket att göra.

Igår var det min första Kårkväll på väldigt länge, det var konsert. Studenter från skolan spelade Foo Fighters, till min stora belåtenhet! Rösten tog slut och varmt var det. Det gjorde ingenting. Jag lirade luftgitarr, sjöng, gick ned i brygga och sjöng lite till. Sedan grät jag. Fast inte under spelningen, utan när sista låten spelades. Jag grät. Patetiskt. Men Djn väljer att avsluta kvällen med Håkan Hellström, och inte med en låt - utan tre stycken. Och det var när sista låten började som det brast. "Nu kan du få mig så lätt". Kåren har aldrig någonsin spelat så mycket Håkan någongång, och absolut inte den låten. Jag kastade mig i en av sofforna på sidan av dansgolvet och stirrade ut över dansgolvet där alla supergulliga och fulla människor dansade. Tillsammans. Själv låg jag i soffan och var äckligt nostalgisk.

Idag har varit en fantastisk dag med fem timmars umgänge i solen och årets första grill. Känslan av "blossiga" kinder är mysig. Hoppas på att de stora snöhögar som pryder "staden" nu också snart kan försvinna. Det hade inte gjort någonting alls.


Take Care.