_

Jag läser en 200 sidig bok om våldtäkter. Det kräver sina pauser. Inte för att innehållet är trist, utan snarare för att boken är så stark, innehållsrik och beskrivande. Tungt och en hel hög av aggression fångar mig. Så nu pausar jag, med Anthony & the Johnsons. Vet egentligen inte om det är bästa avslappningen just nu, men det känns fint, rofyllt. Allting som innehåller ro är bra för mig just nu, för någon ro har inte jag och inte heller något lugn. Allt går i 200 km/timmen, minst. Okej, jag ska inte klaga - men det är inget klagande, snarare bara ett berättande om hur min vardag ser ut för tillfället. Igår sade en klasskompis till mig "Malin, du är tamjetusan jämt på skolan" och idag fick jag höra att jag var en inventarie på radioredaktionen. Detta kan man se på två sätt. 1. Tragiskt, eller 2. Ambitiöst. Jag antar att jag måste intala mig det andra alternativet, men ibland känns det inte så.

Jag bor tillsammans med en tjej, min kombo Sara. Idag var första gången sedan i onsdags som vi åt middag tillsammans, då ska tilläggas att vi har gemensamt matkonto. Vi hejjar mest på varandra i skolan, säger godmorgon, hej då och några sms - och då ska vi bo på 80 kvadrat, tillsammans. Det är sorgligt. Att vi inte ses oftare, att vi ska behöva planer ain kvällar för att umgås. men de tär ju tydligen så det är, två ambitiösta brudar som inte kan tacka nej till skolerbjudanden, aktiviteter och dessutom har en hög av skolarbeten. Om timmarna per dygn räcker till? Sällan.



Jag har klippt mig, igen. Spenderat alldeles för många hundralappar på att "hitta ny energi" genom att förändra och förbättra. Blont, nästintill askgrått. Och lugg, ja lugg igen. Trots att jag skulle spara ut - jag är kass på att stå fast vid mina beslut.

I helgen ska jag till Stockholm. Jag åker dit tillsammans med Johannes. I Stockholm ska jag träffa min mamma och syster, varför? Jo, min syster utbildar sig till konditor och ska tävla under chokladmässan där i helgen - hennes klass ska gemensamt göra en brudklänning i spansk choklad. Dessutom hoppas jag på lite shopping, en god drink och inte minst Mando Diaos skivsignering på söndag. Om jag vågar räcka fram skivan och be om deras autografer. Risken finns att inte ens Malin, "hon som alltid pratar" vågar göra det. Ja, ni vet - han den där Gustaf Norèn spelar ju tydligen i det bandet. Hur ska hon fixa det? Oh jo, det ska nog fixas. Knallröd i ansiktet och stum, men skivan ska hon bevara med sitt liv.

Nu ska jag fortsätta att svälja våltäkternas hemska historia, berättelser från unga flickor som blivit våldtagna - men där sällan förövarna blir dömda. För att flickan/kvinnan klädde sig olämpligt vid tillfället, var påverkad eller att det inte finns sperma att DNA testas. Det är SJUKT. En sjuk värld vi lever i, och det blir bara värre. Men killarna däremot, de blir skolans tuffaste killar, mest populära och alla tror på deras historia - att tjejen de misstänkts ha våldtagit är traktens "madrass".

Jag är förbannad, och jag ska fortsätta läsa. För recensionen äger rum på fredag, och jag har 100 sidor kvar.


Till sist vill jag säga följande: SNÄLLA lyssna på mitt nya program NÖJESMASKINEN imorgon kväll 19:00-20:00 i PiteFM, studentradion 92,8. Lyssna via nätet: www.pitefm.se .




Kärlek! ♥
/ Malin