_

Sitter på radioredaktionen med ett stort leende på läpparna, jag har nyss kommit hit - då ganska trött och less. Men så snabbt det kan ändras. Jag tryckte igång P3 och just i denna stund spelas "en vän med en bil" med Håkan Hellström, dagens önskelåt. Jag ropade högt härinne, folk får tro att jag är knäpp - det är lugnt. Dessutom låg gårdagens aftonbladet kvar, som innebär att Ronnie Sandahl har skrivit en krönika. YES! Så nu njuter jag dubbelt upp. Trots att denna dagen kommer bli oändligt lång så känns det genast mycket bättre, jag kan klara det - jag kan klara det!

Vi är som en kollektiv samling pojkvänner som står med händerna i byxfickorna och gråten i halsen och undrar vad fan som hände, varför ingen varnade oss. Och den lämnade flickvännen står i andra sidan av rummet och hon är inte ens arg längre, hennes ögon är så där överseende och ledsamma och allt hon kan säga är att hon ju försökte. Hon skrev så högt hon kunde.
- Men älskling, du lyssnade inte.
Och vi har ingenting att säga så vi går ut i badrummet och hulkar rakt ned i toapappret.

(utdrag ifrån Ronnie Sandahls krönika"Nu väntar hårdare tider i ändalyktorna", AFTONBLADET 13 oktober 2008.)


Hör senare!
Saknar er som bor söder om mig.. :)

Puss o krams / Malin