_

När Aram Radomski på kvällen den 9 november slår på de östtyska tv-nyheterna och hör Günter Schabowski från det styrande socialistpartiet SED mumla något om en ny utreselag känner han på sig: Det här är slutet på DDR. En halvtimme senare står han vid gränsövergången Bornholmer Strasse i Östberlin där en snabbt växande skara trängs framför galler och taggtråd, spöklikt upplysta av starka strålkastare.

Aram Radomski, den då bara 26-årige fotografen som i smyg filmat Östtysklands förfall och den växande oppositionen i landet, ropar: "Är det sant att vi i natt får passera till väst?". Gränsvakterna tiger. Demonstrativt håller de sina automatvapen i beredskap. Fortfarande är DDR ett fängelse, om än dömt till undergång.

Gränsstationens chef överstelöjtnant Harald Jäger var i sin ungdom en glödande kommunist och har sedan dess gjort karriär i säkerhetsapparaten. Nu ringer han förtvivlat till sin chef vid ministeriet för statssäkerhet MfS. "Håll ut!", lyder ordern. Utanför växer folksamlingen för varje minut som går. Långa rader av puttrande Trabis och Wartburg väntar längre ner på gatan.

Nerverna ligger utanpå.

– Men öppna då! ropar Aram Radomski.

Harald Jäger tvekar. Endera riskera ett blodblad eller öppna gränsen. Han bestämmer sig för att, som han senare skriver i en bok, "öppna ventilen långsamt". Några av de mest påstridiga släpps ut. De andra får vänta. Minst 20 000 allt mer otåliga östtyskar trängs nu framför gränsstationen. "Öppna! Öppna!", skallar ropen. Harald Jäger ger order om att lyfta bommarna och kablar sedan uppgivet iväg ett sista telegram till sina överordnade: "Vi öppnar slussarna!"

– Det var det lyckligaste ögonblicket i hela mitt liv, minns den i dag 46–årige Aram Radomski, som denna natt för 20 år sedan spatserade över till friheten i Västberlin som en av de allra första. Förbi vakttornen, k-pistarna, de elektriska staketen, snubbeltråden och hundpatrullerna som i nästan 40 år hade hindrat 17 miljoner östtyskar från att lämna landet.