_

Tidigare i höstas var jag i Stockholm över en helg. En av kvällarna åt jag och mamma middag på en av restaurangerna i Gamla stan. Efteråt skulle vi ta tunnelbanan till hotellet och i "gången" ned till T-banan stod han med sin gitarr och fodralet framför fötterna i ett rop efter en slant. 

Som jag (tyvärr) brukar så gick jag även denna gång förbi en av alla gatumusikanter som existerar...men jag hann bara några meter innan jag stannade upp och började rota febrilt i fickorna efter mynt. Jag hade hört tonerna av Göteborg, tonerna av pop, tonerna av något som berör. Jag kände några mynt och vände mig snabbt om och började gå mot den brunhårige killen med snedlugg och converse - och jag började sjunga, i takt med honom....och det kommer kanske inte alltid vara vi två. Bara så länge det finns stjärnor över oss och bara sålänge våra hjärtan klarar av att slå....Jag kastade mina två femmor i gitarrfodralet och blickade lite snabbt, generat upp och mötte hans ögon...sedan småsprang jag därifrån.

Tiden stannade för en liten stund och hjärtat bultade lite extra. Det var ett ögonblick, som jag vill klistra fast - mitt löjliga leende på T-banan som inte kunde förstå. Gårdakvarnar och skit. Om två veckor åker jag till Göteborg, det ska bli skönt. I norrland är det bara trist och kallt och inte någonstans finns det någon gatumusikant.


/ Malin