_

I två minuter så befann jag mig i en helt annan värld, en värld där jag förstod varenda mening och innebörd. Varannat ord var som en klappande hand på axeln, en liten ömmande kind emot min. Tekoppen på bordet rördes inte och dess innehåll hann svalna, det gjorde mig igenting. Inte heller att min kombo bredvid mig smålog retsamt när hon såg mitt uttryck, det berörde mig inte alls.
Inte det minsta.

Rubriken "Jag var inte ensam om att vara ensam" räckte för att få mig på fall, för att få mig att köpa ytterliggare ett exemplar av den annars så ynkliga tidningen. En del saker vill jag spara i små burkar, som aldrig någonsin möglar. Detta var ett sådant exempel. Ett mästerligt sådant. Det var inga komplicerade ord, inga konstiga - märkvärdiga ordval, utan just tvärtom. Det mest självklara som jag behövde, just nu.

Tillsammans med den hemmagjorda blåbärspajen med bären som plockades igår blev den här måndagen någonting alldeles extra, hur patetiskt det än må verka enligt dig. Jag läste första delen av texten, fick pausa när jag insåg vem texten kom att handla om, och sedan börja om för att fortsätta så igenom hela texten.

Och jag vet en tjej som skulle förstå textens innebörd - trots att jag tror att hon inte gillar själva textens upplägg. Det struntar jag i. Jag vet att hon och jag förstår, och det räcker gott för mig. Det är även just det texten handlar om som gör att jag vet att hon och jag kommer ses igen och det kommer att kännas som igår. Eller idag.
Och detta tack vare två män.

Håkan Hellström. Människan som berör och upprör med en röst så skör. Den andre personen är Ronnie Sandahl, han som får mig att köpa varje måndagsnummer av kvällstidningen på A, bara för att få läsa baksidan av tidningen. Och ja, jag vet att den går att läsa på www. , men det är inte detsamma. Jag vill ha den i mitt knä, som en liten bebis - för att sedan kunna klippa ut den lilla krönikan och lägga till min samling av hans verk. Två män som ständigt stillar mina behov.

/ Malin