_

Det var så mycket jag skulle skriva, som jag satt och knåpade på under den nio timmars långa bilresan till norrland. Jag skulle skriva om Stockholm, om allt jag gjorde, om cocktails, om choklad och om Han - ja, Gustaf Norèn. Nu sitter jag här, har dåligt samvete över blogguppdateringen och vill verkligen skriva något, men jag vet inte var jag ska börja och jag vet varför. KAOS. Ja, det är ett kaos, allting håller på att falla isär, gå itu och flyga ifrån mig. Kontroll saknas, bromspedal likaså. Dte var bättre i Stockholm, storstadspulsen som bara tutar i ryggen och man springer med. Där kan man välja på biograf, du kan äta en god middag på fin restaurang-som dessutom har öppet sent, du kan gå på teater och du kan bara uppleva. Jag var inte van vid det, det kan man inte göra i Piteå. Nej, här finns ingen trevlig restaurang. Det finns bara ne bio, vilken visserligen är hyffsad uppdaterad, men ändå.

P3-klubben, som vi hängde på i fredags var galet bra, galet trevligt. Som en stor fet fritidsgård, med rätt folk och rätt musik. Jag njöt, bara känslan av att se sig om och inse att jag inte änner varenda kotte i lokalen var befriande. Chokladmässan kryllade av sockerchockade människor som inte kunde få nog av chokladfontäner, praliner och information. Jag tyckte efter att ha gått cirka 300 meter på mässan att provsmakningen därefter kändes mindre och mindre lockande. Jag mötte upp Fia, vi drack cocktails på Götgatan, världens finaste lilla krypin. Ett ställe som bara serverade cocktails, vin, öl och tilltugg. Inredningen var i knallrosa, orange, gult och blått. Bakom disken stod två söta killar som agerade bartenders och DJ`s. Under tidiga kvällen spelade de en Håkan Hellström låt vilket fick mig och Fia på mycket gott humör, vi började fnissa och sjunga med. Killarna uppmärksammade detta och spelade sedan (trots att det fanns fler människor i lokalen) Håkan Hellström i 1,5 timme efter det. Utanför regnade, i hjärtat bodde det bomull. (fler bilder på ansiktsboken.)



Dessutom, ja - så fick jag Mando Diaos autografer på deras nya skiva + Gustaf Norèns på min väska. Ja, jag vet. Fjolligt. Att berätta om att man stått en halvtimme i kö för att få några namn på en skiva kan ju kännas aningen fjortis, men det är okej. Jag är gärna fjortis i så fall, för är det så det känns - så varför inte!
Stockholmshelgen var bra, jag shoppade dessutom en liten mängd onödiga prylar, sånt som hör till.



Nu är jag tillbaka i norrland. Norrbotten. Ett namn jag helst inte tar i min mun, bokstäver som jag helst i formar med min tunga. Men så är det, jag lever här. I ett kyligt, mörkt landskap utan variation. Inte konstigt att det håller på att falla isär, flyga ifrån mig och risken att tappa taget - att leva här tär på krafterna. Samtidigt som jag även vill säga att det finns fördelar med detta också, människorna och lugnet. Motsägelsefullt? Möjligt, men det är väl snarare att det är "antingen eller" som är problemet.

Tidigt i somras skrev jag på bloggen om att Markus Krunegård skulle släppa två album på samma dag. Det har han gjort nu, och jag lyssnar på dem. Inte skapat mig någon uppfattning än, men typiskt Krunegård som det låter hittills. Kul med ny musik!

.......och så skrev jag nästan om allt jag hade tänkt ändå.....


/ Malin