_

Tomas Andersson Wij får mig att rysa. Stort och tydligt.
Som vanligt kollade jag nyss på Ann Söderlund och då, som en liten trialer till nästa avsnitt dök han upp. Det räckte att ahn öppnade munnen och jag förstod att jag behövde springa in till mitt rum och trycka igång några låtar med honom. Det är medicin, för själen och allt sånt där. Texterna innehåller allt, hesheten i hans röst säger resten.

Tänker inte skriva mer idag, detta får tala för sig själv.

Det är en tid när allt är så nytt att till och med betongen är vacker
Jag står högst upp på ett berg
Och ser punkthusen sträcka sig emot Guds finger
Och det är vi som ska bo där som ska skriva den nya historien
Men ingen säger någonting
Om vad den skulle kunna handla om
Och om varför man lever

Och jag bär den inom mig
Jag bär en hel värld inom mig

Alla historier börjar nånstans
Alla har en egen sång
Och vem kan säga att han är helt fri
Från det som hänt en gång



Och för alla ni som undrar, tack jag mår bra. Puss o krams / Malin